onsdag 3 september 2014

Om graviditeten

Jag hade storslagna planer på att faktiskt blogga under graviditeten. Mest för min egen skull, för alla kanske inte är så överdrivet intresserade av mina krämpor. Till exempel att det känns som att jag brutit revbenen, ajajaj. Bloggandet har ju, som ni ser, inte blivit av. Jag tror verkligen att min hjärnkapacitet tagit stryk av den här graviditetsgrejen för jag känner mig mest trött och förvirrad hela tiden.

Nu är det i alla fall enligt min app endast 45 dagar kvar, så jag kanske borde skriva ner nåt då innan det är för sent, även om det blir osammanhängande och virrigt. Jag känner mig som en tickande bomb varje gång jag ser hur många dagar det beräknas vara kvar! Speciellt igår då Lilla Abushabab hade hicka kändes det där med tickande bomb som en adekvat liknelse. Det ska bli intressant att se vem han liknar och brås på. I fallet hicka brås han nog på sin pappa, för jag hickar knappt någonsin och när jag gör det går det över fort. Mannen däremot, han är verkligen en prakt-hickare, stackarn, hickan framkallas ofta av att han tycker att något är roligt, vilket i sig är ganska roligt.

Jag är också väldigt spänd på att se NÄR Lilla Abushabab tänker komma. Beräknad förlossning är 18/10 och det där med punktlighet är ju något som skiljer sig en hel del mellan mig och mannen. Brås han på mig lär han ju komma några dagar tidigare bara för riktigt vara säker på att verkligen komma i tid, haha. Är han som mannen får vi nog gå två veckor över tiden. Minst.

I övrigt verkar han vara en mönsterbebi som alla mätningar hittills följt tillväxtkurvan till punkt och pricka, han har även följt graviditetsappen känns det som. Första gången jag kände en rörelse satt jag hos tandläkaren och väntade på mannen och det liksom bubblade till på ett konstigt sätt, när jag sedan kollade graviditetsappen så stod det att man i den veckan kunde börja känna rörelser. Samma sak hände när han för första gången kickade mig i blåsan. Mönsterbebis, som sagt.