söndag 7 juni 2015

Om svenskhet

Det här med svenskhet alltså...
Jag funderar ganska mycket över det, kanske för att det känns som att min svenskhet till viss del tagits ifrån mig sedan jag valde att börja bära slöja. Trots att jag är född och uppvuxen i Sverige, har svennebananföräldrar och är sådär ljus i skinnet och har så blå ögon som man fördomsfullt förväntar sig att en svensk-svensk ska. Trots att jag äter tacos på fredag (ibland), faktiskt gillar kungafamiljen (mest i smyg, indoktrinerad av mormor sedan späd ålder) och anser att lagom är en dygd. Jag röstar i alla val jag kommer åt, försöker bli lärare så att jag kan lära ut det underbara språk som är vårt och snicksnackar väder som vem som helst.


Jag uppfattas ändå inte längre som svensk, eller jo, de andra som inte heller av majoriteten uppfattas som svenska identifierar mig direkt som svensk, men av svensk-svenska eller etniska svenska eller vad man nu ska kalla dem (om man ens ska kalla dem något) uppfattas jag ofta inte längre som svensk. Jag förstår om folk kan tycka att jag inte borde klaga, i och med att jag valt min slöja själv. Men jag har faktiskt inte lagt bort min svenskhet bara för att jag tagit på min en slöja! Snarare bara lagt till ytterligare en dimension. 

Det är inte så att jag fått höra elaka kommentarer om att åka hem, eller att någon sagt rakt ut att jag inte hör hemma här (vilket jag nästan önskar skulle hända, för jag har en liten föreläsning på lager åt den som skulle våga sig på något sådant), men jag blir ofta tilltalad på engelska och tillfrågad om jag ens pratar svenska innan jag öppnat munnen. Det är inte något jag tar illa upp över, inte för det, jag tror nämligen att det har att göra med artighet. Vi är ju måna om att folk ska förstå oss i detta land, minsta brytning hos någon och det ligger så himla nära till hands att gå över till engelska. Jag vet det själv. Men svenska är mitt förstaspråk och även om det inte hade varit det, befinner vi oss i Sverige och då tycker jag att man först och främst försöker med svenska, och om och när det absolut inte fungerar kan man testa med något annat. Yes? Ja?!


I diskussionerna om svenskhet diskvalificerar jag mig också ofta, har jag märkt. 
Jag firar ju inte jul eller midsommar. När jag gick en sommarkurs förra året kom det där om svenskhet och definitioner av det på tal och en tjej uttryckte att det där med midsommarfirande var viktigt för svenskheten. 
Men i så fall har jag aldrig varit svensk trots att jag har generationer bakom mig. Jag tror jag har firat midsommar max två ggr i mitt liv. 
Dock älskar jag sill och potäter, (halal)köttbullar och äter både surströmming och Kalles kaviar (även om det sistnämnda, inte så ofta) men det räcker inte riktigt tydligen. 
Det spelar heller ingen roll att jag satt och sjöng nationalsången för mig själv när vi förr-förr-förra sommaren (last)bilade genom Sverige och att jag då faktiskt fällde en liten, stillsam tår över hur vackert (mitt) Sommarsverige är.


Jag tror att begreppet svenskhet måste vidgas. Det handlar inte om att ha rätt hudton, ögon- eller hårfärg, inte om att ha bott här i generationers generationer, eller ens om att vara lagom. 
Inte alls, trots att jag tar upp dessa saker själv. 
Det måste handla om att alla som bor och lever här får vara med. 
Det är väl ändå ingen tävling om vem som är "svenskast"?