Du blir aldrig svensk!

På radion idag (Studio ett, P1) pratar de om ett kommunalt bad i Skåne som har börjat ha könssegregerade badtider. Eller ja, det handlar egentligen bara om en avskild bassäng, en kväll i veckan då bara kvinnor får simma där. I den specifika bassängen. En ynka liten bassäng en kväll i veckan alltså. Något som förklaras med att det finns en efterfrågan och att man från politiskt håll vill öka jämställdheten i samhället genom att ge alla tillgång till badmöjligheter.

Låter det fint? Det tycker jag. Men nej, det blir ramaskri och debatt. Eftersom det är Sveriges Radio tar de förstås inte in någon riktigt kontroversiell debattör som pratar om islamiseringen av Sverige. Men det behövs inte. Det räcker med det trötta gamla argumentet "Såhär gör vi i Sverige".

Förstår ni vad det betyder? Det betyder att det bara finns ett acceptabelt sätt att vara svensk. Det betyder att en stor del av befolkningen diskvalificeras från svenskheten genom att vilja ha skilda badtider (igen, en kväll i veckan i EN bassäng!). Nu pratar jag inte bara om den minoritetsgrupp jag tillhör, svenska konvertiter till islam, utan en hel massa andra SVENSKA MEDBORGARE (eller blivande medborgare) som råkar vara praktiserande muslimer.

I den debatten blir de aldrig svenska på riktigt, för svenskheten är inte förenlig med deras önskemål och levnadssätt. Bara "riktiga" svenskar får ha krav och önskemål om hur skattepengar och våra gemensamma utrymmen ska användas och riktiga svenskar måste vilja bada tillsammans.

Kan inte någon bara försöka inse att våra gränser för blyghet går vid olika gränser. Eller varför har inte alla "riktiga svenskar" annars också gemensamma omklädningsrum?!

(P.S. Som praktiserande muslim tycker jag även att män borde ha skilda badtider, för samma regler gäller för dem,)

(P.S.2. Självklart inser jag att det även finns andra grupper som av andra än religiösa skäl kan vilja ha skilda badtider, men vi vet alla vad undertexten är när det gäller denna debatt.)

Det suger!

Vet ni, det suger så himla hårt att flyktingförläggningar brinner, nättroll hatar och att de där spånen som röstar på SD faktiskt verkar göra det för att de på riktigt, riktigt tycker att man är mycket finare och bättre om man är ljus i skinnet och firar jul (helst med den gamla versionen av Kalle Ankas tomteverkstad, ni vet den med rasistmysiga blackface-dockan och det där).

Fick idag veta att en plats jag tillbringat mycket tid på klottrats ned med hot och hakkors och att en beslöjad kvinna misshandlats på väg till tågstationen. Mitt hjärta brister av sorg!

Igår blev jag intervjuad av en journalistvän som skriver en artikelserie om barnuppfostran och svenskhet och sånt där som man tänker på när man har ett barn som inte passar in i den där trånga mallen av hur en äkta svensk ska vara. Jag vet inte vad hon kommer skriva, men jag berättade i alla fall bland annat om hur jag vägrar vika mig och kalla mitt lilla blonda barn något annat än ett islamiskt och arabiskt namn bara för att slippa ta striden om svenskheten. Man. Måste. Kunna. Vara. Svensk. På. Flera. Sätt!!!

Men idag är tyvärr en sådan dag jag bara blir trött ända in i själen av att höra på nyheterna, att läsa om hur en folkkär artist får ta emot hatiska kommentarer där folk hoppas att hans barn blir våldtagna, att igen och igen och igen höra om människor som "visst tycker att man ska hjälpa flyktingar, men måste man verkligen placera flyktingförläggningen just här" och att läsa att någon misshandlar en tvååring av rasistiska skäl.

Det suger!

Fabulösa Fredag

En tacksamhetslista

*

Ramadan

*

Att få bryta fastan, allt smakar så gott och jag är så tacksam att överhuvudtaget ha mat.

*

Min bästaste bästa vän kommer ner hit snart.

*

Jag hittade en bok som jag sökt efter länge begagnad på Amazon UK och slapp långtilångtbortifrån-frakt.

*

Jag hittade en annan bok jag vill ha på en svensk sida och behöver inte tjafsa med att beställa den från utomlands.

*

Det är inte sååå långt kvar på bebisens utvecklingskris nu, in sha Allah, och han kanske slutar vara en surpuppa snart =)

*

Bebi-bebi har ändå blivit roligare på sistone, nu och lärt sig åla fram jättefort (tror att han kanske struntar i det här med att krypa, det gjorde nämligen jag)

*

Ny väldigt prinsessig jilbab.

*

Mina nya köksgardiner! Och hela det faktum att jag organiserat köket. En låda för alla lösa plastburkslock folk, det är det ni bör ha!

*

Jag är typ mer nöjd med min kropp och mer fit än innan jag blev gravid. Trots obefintlig träning. Tack till bra gener och en bebis att kånka runt på.

*

Hade en vän på middag i veckan. Kul. Speciellt som vi typ knappt känner varandra sedan tidigare utan bara varit bekanta efter att jag gjorde en efterlysning efter lärare på Facebook för mitt gamla jobbs räkning och hon sedan fick anställning där. 

*

Bayyinah.tv 

* 

Att jag dessutom vann en gratismånad på nämnda tv.

*

Vattenmelonsäsong.

*

Är stolt över min vän som börjat med slöja, mashaAllah.

Alhamdulillah för allt.

Om svenskhet

Det här med svenskhet alltså...

Jag funderar ganska mycket över det, kanske för att det känns som att min svenskhet till viss del tagits ifrån mig sedan jag valde att börja bära slöja. Trots att jag är född och uppvuxen i Sverige, har svennebananföräldrar och är sådär ljus i skinnet och har så blå ögon som man fördomsfullt förväntar sig att en svensk-svensk ska. Trots att jag äter tacos på fredag (ibland), faktiskt gillar kungafamiljen (mest i smyg, indoktrinerad av mormor sedan späd ålder) och anser att lagom är en dygd. Jag röstar i alla val jag kommer åt, försöker bli lärare så att jag kan lära ut det underbara språk som är vårt och snicksnackar väder som vem som helst.

Jag uppfattas ändå inte längre som svensk, eller jo, de andra som inte heller av majoriteten uppfattas som svenska identifierar mig direkt som svensk, men av svensk-svenska eller etniska svenska eller vad man nu ska kalla dem (om man ens ska kalla dem något) uppfattas jag ofta inte längre som svensk. Jag förstår om folk kan tycka att jag inte borde klaga, i och med att jag valt min slöja själv. Men jag har faktiskt inte lagt bort min svenskhet bara för att jag tagit på min en slöja! Snarare bara lagt till ytterligare en dimension. 

Det är inte så att jag fått höra elaka kommentarer om att åka hem, eller att någon sagt rakt ut att jag inte hör hemma här (vilket jag nästan önskar skulle hända, för jag har en liten föreläsning på lager åt den som skulle våga sig på något sådant), men jag blir ofta tilltalad på engelska och tillfrågad om jag ens pratar svenska innan jag öppnat munnen. Det är inte något jag tar illa upp över, inte för det, jag tror nämligen att det har att göra med artighet. Vi är ju måna om att folk ska förstå oss i detta land, minsta brytning hos någon och det ligger så himla nära till hands att gå över till engelska. Jag vet det själv. Men svenska är mitt förstaspråk och även om det inte hade varit det, befinner vi oss i Sverige och då tycker jag att man först och främst försöker med svenska, och om och när det absolut inte fungerar kan man testa med något annat. Yes? Ja?!

I diskussionerna om svenskhet diskvalificerar jag mig också ofta, har jag märkt. 

Jag firar ju inte jul eller midsommar. När jag gick en sommarkurs förra året kom det där om svenskhet och definitioner av det på tal och en tjej uttryckte att det där med midsommarfirande var viktigt för svenskheten. 

Men i så fall har jag aldrig varit svensk trots att jag har generationer bakom mig. Jag tror jag har firat midsommar max två ggr i mitt liv. 

Dock älskar jag sill och potäter, (halal)köttbullar och äter både surströmming och Kalles kaviar (även om det sistnämnda, inte så ofta) men det räcker inte riktigt tydligen. 

Det spelar heller ingen roll att jag satt och sjöng nationalsången för mig själv när vi förr-förr-förra sommaren (last)bilade genom Sverige och att jag då faktiskt fällde en liten, stillsam tår över hur vackert (mitt) Sommarsverige är.

Jag tror att begreppet svenskhet måste vidgas. Det handlar inte om att ha rätt hudton, ögon- eller hårfärg, inte om att ha bott här i generationers generationer, eller ens om att vara lagom. 

Inte alls, trots att jag tar upp dessa saker själv. 

Det måste handla om att alla som bor och lever här får vara med. 

Det är väl ändå ingen tävling om vem som är "svenskast"?

Om tvångssyndromorganisation

Tvångssyndromorganisation, det borde vara ett vedertaget begrepp. Väl?

Jag är inne i en ny nesting-fas. Ni vet en sådnär som man sägs komma in i när man är gravid och man håller på att boa och greja inför barnets ankomst. Jag hade ju en sådan där ett tag när jag väntade lilla  U, då jag målade om hela lägenheten bland annat. Sen avtog ju orken lite i och med själva barnafödandet och amningsdimman, men nu har jag plockat upp mig själv där jag slutade, en post-pregnancy-nesting.

Jag tänker såhär; om allt är välorganiserat så är det enklare att städa och det ger utrymme till att göra annat. Dels kan man vila hjärnan från att behöva tänka på alla saker som man borde ta tag i, dels kan man bjuda hem folk utan att skämmas. Detta tog mig bara 30 år att inse, haha. Nejdå, jag har alltid varit "organiserad" men på ett stökigt sätt, jag vet var jag har grejerna, men för ett otränat öga har det kanske verkat vara lite kaotiskt.

Så för att få ordning på torpet, så att säga, har jag t.ex. inhandlat hyllor till duschen. Jag vill lovprisa och besjunga dem. Jag vet, jag vet, get a life om du ska vara helt exalterad över ett par hyllor till duschen, men alltså SOM jag älskar dem. Vårt badrum är ju pyttelitet och trångt med allt som måste få plats så bara det att organisera alla shampoflaskor och slippa se dem på badkarskanten gör väldigt mycket. Nu måste jag bara se till att banta ner antalet flaskor också, genom att använda upp alla shamposlattar som klunkar runt i udda flaskor (stackars mitt hår, haha).

I förrgår har jag städat vårt skafferi. Även det en anledning till lovsång. Etiketter! Jag har knarkat organisation och etiketter på Pinterest den senaste tiden och nu är mitt köksskåp alldeles underbart välorganiserat och etiketterat.

(Här skulle det kunna varit en bild, men jag orkar inte ta ngn bra och en blurrig har jag redan publicerat på instagram och ja, jag ids helt enkelt inte just nu.)

Efter den stora skafferiorganisationen är målet att även resten av vår lägenhet ska se ut som att någon med tvångssyndrom bor här. Det är på gång. (Och sen kanske bilderna kommer. Kanske)

Om ett nytt och användbart ord

Jahaja. Sverige gick alltså och vann Eurovision, precis som mannen förutspått redan första gången han såg/hörde låten. Ganska bra tippat av någon som av religiösa skäl oftast inte lyssnar på annat än islamisk á capella. 

Vi såg inte spektaklet förutom en snabb förbizappning där vi råkade få ta del av Italiens bidrag. Mannen kollade på någon Apornas Planet och jag kollade på datorn. Pallar inte med några apor, av någon anledning blir jag illa till mods av dem. Så jag kollade Keeping up Appearances på Youtube istället...

Keeping up with Hyacinth instead of the Kardashians, so to speak...

Själva poängräkningsmomentet såg vi dock, det är det intressantaste (enda intressanta) med hela tävlingen enligt mannen. Jag håller väl inte helt med om att det (heller) är speciellt intressant, men jag är inte den som är den, så jag sällskapade. 

Tyskland fick inte en endaste poäng till mannen stora (skade)glädje. Han har ju bott där och är inte helt förtjust i landet. Någon slags hat-kärlek tror jag dock eftersom han trots allt åker tillbaka nästan årligen. När det var klart studsade mitt hjärtas kär i alla fall iväg till datorn för att kolla Bild Zeitung och gotta sig lite åt den där ospräckta nollan. 

På kuppen lärde vi oss ett nytt ord. Schnuckel alltså. Så himla bra ord. Bara det får mig att vilja återuppta de avbrutna tyskastudierna (någon gång...) Schnuckel, man hör ju att det är det perfekta ordet för att beskriva min lilla gulli-gull Ubaidi-baby.

Om rulltrappor, inlines och ikea

Idag har jag attackbesökt Ikea. Mitt snabbaste besök någonsin, jag bara svischade igenom varuhuset och kom ut på andra sidan med nya sängkläder till både vårt enorma dubbeltäcke och det pyttelilla bebistäcket. Sådant som man behöver i fler än två uppsättningar (vilket var vad vi hade innan) om det händer en olycka. Vilket alla som har barn vet att det gör ibland. (När bebis t.ex. räserbajsar genom blöjan...)

Vi åkte till Uppsala lite spontant i eftermiddags alltså. Egentligen i syfte att åka en lagom lång sväng för att Broshan Imads bilbatteri skulle laddas lite då alla kort-korta bilturer den senaste tiden fått batteriet att ladda ur. Broshan har förresten, på tal om honom, blivit lovad anställning på sin praktikplats när hans utbildning slutar om dryga 1,5 månader. Hurra för honom, alhamdulillah. 

I Uppsala ville mannen köpa inlines och lyckades peppa Broshan på idén. Jag var tveksamt inställd till företaget med tanke på att ingen av dem stått på varken inlines eller ens vanliga skridskor. Jag försökte dock vara en stöttande fru/svägerska och åtminstone nöja mig med att de inte siktade in sig på de GLITTRIGA fotbollsskor som fanns till salu i samma sportbutik. Inlines är ju faktiskt ändå en ganska bra motionsform har jag hört. Och känt på själv. Jag har ju faktiskt ett par som ligger och dammar i en låda. Tur ändå att orten vi bor på inte är så backig när de ska lära sig sen. Självklart har de även köpt hjälmar och diverse skydd, något annat vore helt otänkbart eftersom de ju trots allt lever sina liv i min omedelbara närhet (under mitt säkerhetsmedvetna inflytande).

Det var dock lite för pinsamt för mig och Ubaidi-baby att att stanna för att bevittna hela utprovnings- och inköpsspektaklet så vi attackbesökte som sagt Ikea istället. Passade på att premiäråka rulltrappa med vagn. Eller mja, nästan. Nu när jag tänker efter testade vi på det när plutten bara var några dagar gammal och vi var på återbesök för hörseltest. Men premiäråk utan att vara två rookie-föräldrar som hjälptes åt. Det gick finfint. 

Vi har även premiärbytt en bajsblöja på offentlig toalett idag. De där stora livsomvälvande händelserna ni vet. Ganska illa kan tyckas att det händer först när det stackars barnet är mer än ett halvår gammalt. Ett tydligt tecken på att vi borde komma ut mer, hrm. Jaja. nybörjarföräldrar som sagt. Nu vet vi ju att både rulltrappor och offentliga toaletter fungerar och dessutom är det ju vår nu så det kanske är dags att bryta lite med eremitlivet i bebisbubblan och ta sig ut lite mer.

Om inte annat så för att låta resten av världen ta del av denna underbaring.

Om misären här hemma

Ja, men varför inte blogga ett riktigt gnäll-inlägg efter den långa bloggfrånvaron? Varför inte?!!

Det råder total misär här hemma, min resväska från att jag åkte upp till systeryster i Skellefteå står fortfarande ouppackad, diskberget tornar upp sig mer och mer och en av mina krukväxter ser döende ut efter misshandel i form av först grav uttorkning och sedan dränkning. Jag bad mannen att vattna och tänkte sedan att han nog ändå kommer att glömma bort det, så jag vattnade själv, vilket resulterade i ovan scenario.

Alltså, det ska sägas, det är inte helt enkelt det här med att vara sjuk när man har barn. Visserligen är det väl inte någonsin speciellt enkelt att vara sjuk, men då detta är första gången vi varit riktigt dåliga efter Ubaidah-babys ankomst så kom det lite som en chock. Och då har vi ju ändå världens snällaste barn som sover på nätterna, för det mesta är världens nöjdaste kille o.s.v. Magsjuka har vi haft, både jag och mannen. Fy! Tack gode Gud har inte baby-baby smittats.

Jag mår inte illa längre, det höll i sig i två dagar, men jag är helt matt och har ingen matlust alls. Inte ens choklad vill jag äta. Fatta seriositeten! Jag trodde mig vara sugen på fiskpinnar och skarpsås när illamåendet hade gått över. Bara det är ju märkligt, eftersom det är en maträtt jag inte ätit sedan skolmatsalens tid (inte ens i jobbet, utan då jag själv gick i skolan). Igår släpade jag mig till affären och handlade fiskpinnar. Vilken besvikelse det blev. Låt mig säga att jag förstår varför jag inte ätit det på så många år...

Lyckades dessutom med konststycket att tappa bort en gurka jag köpt. Har igen aning om var den tagit vägen. Dessutom ville jag på ett väldigt icke-svenskt och utåtagerande sätt skälla ut en av mina medhandlare som helt respektlöst misshandlade det (iofs idiotiska) kösystem Willys har vid sina självbetjäningskassor. Jag höll mig dock och tog istället ut min frustration genom att fräsa åt mannen (i vanlig ordning) (arme krake).

Åh, jag vill bli pigg nu och orka göra något. Inte bara sitta här och få ont i lungorna (?) av att hosta, skratta eller ens andas (sucka) lite för djupt. Jag blir bara hypokondrisk och tänker att jag kommer att få lunginflammation och mitt stackars barn ligger på en filt på golvet och andas in damm och blir helt understimulerad.

Så, slut på gnäll.

Om bossighet

Jag pratade med min höggravida syster igår. Om att jag tänkt våldgästa henne snart. Med buller och bång. Eller med bullar i alla fall, om jag orkar baka, jag har ju självpåtaget plockat upp stafettpinnen efter mormor (lite stapplande dock, jag har inte direkt bakat och delat ut åt höger och vänster ännu). Hur som helst tänkte jag mig ett besök där jag kan hjälpa henne styra upp lite matlådor så att de bara kan värma mat efter att lilla Bubblan kommit ut. 

Detta fick mig osöööööökt att tänka på att jag skulle vara en ganska dålig chef. Låt mig ta er med i min tankebana: 

Startpunkt: Undrar om jag hade uppskattat att någon kom hem till mig och hjälpte till med hushållsbestyr när jag var preggo? Förmodligen hade jag fått ett kontrollfreaksutbrott och försökt ta över. Visserligen kom ju min BFF hit och gerilladiskade i somras när jag själv bar mitt barn på insidan och jag lät henne motvilligt hållas. Mest för att jag var alldeles för matt för att försöka brotta ner henne.

Jag är nog ganska extrem ibland när det kommer till att vilja göra allt själv. Alltså, dels det där med mitt svårartade DIY-syndrom, som jag nog nämnt. Det där jag vill pyssla/sy/måla, men också det där med att jag inte riktigt kan låta någon annan göra nåt för att jag hellre gör det själv så att jag får det som jag vill ha det. (Lex: Tvätten)

Så jag är ganska bossig ändå. Min man tycker t.ex. att denna bild sammanfattar min personlighet rätt väl.

Gaza, januari 2013 

(Jag försöker faktiskt bara få min "jag har faktiskt gått fotokurs"-man att inse han måste ta hänsyn till hur ljuset faller om han vill ta en bra bild)

Jag har också upptäckt att jag vid gruppdiskussioner på universitetet numera är en sådan person som pratar mycket. Vilket är ganska anmärkningsvärt för jag har alltid uppfattat mig själv som blyg. Men alltså, jag tar bara över om jag märker att ingen annan gör det, då kommer jag in och styr upp, Fast jag kan lika gärna låta någon annan ta rodret i sådana situationer (dock endast om jag anser att personen vid rodret har rätt, annars säger jag såklart emot) så det är inte så att jag inte kan grupparbeta. 

(Även om jag HATADE grupparbeten i skolan, men det tror jag har mkt att göra med att LÄRAREN måste ge vettiga grupparbeten så att det inte bara blir att gruppen tar varsin tårtbit av uppgiften och sedan ändå jobbar för sig själva, alternativt en person drar hela lasset. Något att tänka på i min framtida karriär.)

Hur som helst, det jag kommer fram till angående mig själv som chef är att jag förmodligen endast skulle bli utbränd på kuppen eftersom jag är dålig på att delegera uppgifter. Nu har jag inte som mål att bli chef över nåt, så det är ju sak samma, men det kanske, eventuellt vore fördelaktigt att se över om det finns något jag kan jobba på på detta område ändå. Typiskt bra tror jag om man ser till detta med att jag och mannen ju har ett gemensamt barn att ta gemensamt ansvar för,,,eller överhuvudtaget ett gemensamt liv. 

Vi har faktiskt fördelat regeringsposter i vårt förhållande där i början, men vi har inte varit så bra på att hålla oss till våra respektive ansvarsområden. Eller ja, JAG mest, hrm, jag tenderar att ta försöka ta över och bli lite av en diktator. 

Sen tror folk att han förtrycker mig, baserat endast på att han är muslim och arab, alltså jag döööör. 

Känner folk mig ens?

Fabulösa Fredag

Ja, klockan är nu 23.23 så vi får se om jag hinner trycka "Publicera" innan fredagen är till ända. Hur som helst är jag tacksam.

Främst över dessa två

Men också över

Att jag hittat en ny vän som bor alldeles nära. Sociala medier alltså, vem kunde tro.

Att mannens författarskap går mer än skapligt.

Att min systeryster snart ska ha barn, jag kan knappt bärga mig.

Att jag hittat min kreativitet igen och har tusen pysselprojekt.

Att det verkar möjligt att iaf ta några högskolepoäng trots att tiden går åt till att underhålla bebis.

Att bebis är världens snällaste och gulligulligulligaste.

Att det snart är vår på riktigt.

Att jag har världens finaste vän som helt plötsligt skickade ett paket med en fin anteckningsbok som hon gjort alldeles själv. Jag som älskar anteckningsböcker. 

Att, att, att...

Jag har tusen saker att vara tacksam över men jag kommer inte på nåt mer just nu.

الحمد لله

Om slöjan (bland annat)

Jag har funderat på det här med bloggandet en längre tid. Jag har inte riktigt känt att jag kan skriva om det jag vill. För jag vill ju skriva om hur det är att vara beslöjad kvinna i Sverige, om, inte vet jag, politik? Först var anledningen till att inte blogga att jag liksom inte "kommit ut" inför hela min bekantskapskrets och dessutom inte riktig var redo att försvara det jag står för. Inte för att jag inte är övertygad om min ståndpunkt, men för att man ibland helt enkelt inte orkar försvara sig. Och gissa om man blir ifrågasatt när man helt plötsligt går från vanlig sekulär svennebanan till att leva ett helt annat liv och manifestera det så tydligt som genom att huckla på sig och täcka håret...

Jag funderat om jag verkligen vill vara offentlig med det där som jag egentligen vill skriva om. Alltså, inte för att min blogg är värst offentlig med sina typ 12 läsare, men ni fattar. Nåt internet-troll googlar och hamnar här och helt plötsligt får jag hat-kommentarer på samma blogg där det finns information om och bilder på min son. Nu har ju inte det hänt förstås, den googling som ger min blogg träffar är anisbröd (speciellt i juletid) men ändå. Jag har känt mig begränsad. Funderade på att starta en till blogg bara för de där "känsliga" inläggen, men jag vill nog faktiskt inte dela upp mig själv på det sättet. Jag måste få plats med hela mig själv, om det nu eventuellt kommer negativitet får jag väl helt enkelt hantera det då. 

Den dagen, den sorgen, som mamma brukar säga. Och på tal om hatare så är det väl såhär:

Så, nu kör vi. 

Vi börjar med det ytliga tycker jag.

Här om sistens såg jag nämligen en föreläsning på youtube med en fd. konvertit, ordnad av Sveriges Humanister, så ni kan ju föreställa er temat. (Man kan ju ibland få för sig att ateism är en missionerande trosuppfattning...) 

Jag orkar inte ens länka.

Hur som helst var det en sak jag reagerade på (eller flera, men herre Gud det blir en hel uppsats om jag ska gå igenom allt där våra åsikter skiljde sig.) Andemeningen av föreläsarens uttalande var i alla fall att slöjan är till för att förfula och att konvertiter speciellt blir extra fula. 

(Efter att sedan ha råkat se kvinnan i slöja på en bild från då det begav sig, kan jag iofs förstå vad hon menar då hon på bilden hade en bajsbrun slöja knuten på ett sådant sätt som typ bara irakiska gamla tanter har.) (Jag vet, jag är elak nu.) (Inget fel på irakiska gamla tanter.)

Men i alla fall att slöjan gör en ful...

Visst, så kanske man kan se det.

Om man endast sätter likhetstecken mellan snygg och naken.

För det är ju så att hijaben är till för att täcka behagen, bland annat. Men hur mycket kläder man har på sig har väl till viss del att göra med att man faktiskt vill täcka vissa saker. 

Annars vore vi väl alla nudister? 

Jättesnygga nudister.

Det är ju inte så att det inte finns en hel mode-industri som tjänar massor med pengar på att folk vill klä sig fint... 

Sexighet och graden av nakenhet däremot, där har vi en närmare koppling. 

Men måste allt vara så himla sexualiserat jämt då? Är det inte det vi klagar över? Att allt är sälj en grej med en tjej.

Jag har i alla fall aldrig känt mig ful i slöja.

Eller, det är väl en sanning med modifikation.

Jag har aldrig känt mig ful på grund av slöjan.

Bad-hijab days däremot,

det är en annan sak.

1 månad

Nu när Ubaidah blir två månader i morgon är det väl kanske faktiskt dags att jag postar det jag skrev om/till honom för en månad sedan (dagen innan han blev en månad, alltså, 26 november) så att jag är lite i mer i fas...

---------------------------------------------------------------

Bejbi, bejbi, jag kan inte fatta att du redan funnits hos oss här på utsidan en månad! Tiden har bara flugit förbi.

Tre dagar gammal

Hittills har du betett dig exemplariskt, om vi bortser från det där med att du inte behagade komma ut förrän en vecka efter utsatt tid förstås. Du brås såklart på din tidsoptimistiske far. Det gör såklart ingenting att du kom sent, huvudsaken är att du är här nu. Vi är så många som älskar dig redan. Din mormor och din tant Maggan var här och gullade med dig i helgen (så mycket att ammo [farbror] Imad nästan blev svartsjuk) och din pappa glömmer aldrig att pussa dig godnatt varje kväll.

Ditt namn Ubaidah passar dig jättebra och har visat sig vara ett ypperligt namn att sjunga. Din mormor lobbade för några andra namn där ett tag, men hon verkar också vant sig nu. Det var dock hon som postade det där namn-pappret till Skatteverket, så om du helt plötsligt visar dig heta något annat så vet vi vem vi ska skylla på...

Du är blond som ett gullefjun, även om du senaste veckan har blivit en liten flintis. Tack vare mitt google-föräldraskap behövde jag inte ha panik över det så värst länge, det är tydligen helt normalt.
Vi (mest din pappa) är mycket nyfikna på din ögonfärg och var den ska stanna, just nu skiftar den beroende på ljuset och liknar varken min färg eller hans. Du håller nog snart på att börja le på riktigt, men det har varit stört omöjligt att fånga på bild, där ser du bara ut som en allvarlig tänkare eller en surpuppa. Vuxit har du också gjort, 4 cm på tre veckor är ju inte så illa pinkat, men det är klart, du måste väl växa i dina långa fötter.

Tänkare med hår

Tänkare utan hår

Vi skrattar lite åt de där fötterna här, det är inget illa menat, men du har din pappas form på tårna och spretar med dem likadant som han brukar göra (något jag tycker ser hemskt oskönt ut, men som tydligen ska vara grejen) Du verkar också ha ärvt mitt mellanrum mellan stortån och de andra tårna (som ser ut som små, små katt-trampdynor, det är så gulligt att man nästan dör) vilket din pappa i sin tur skrattar åt.

Du sover rätt bra och din trötta lilla mamma passar också på fast hon egentligen borde plugga, så vi sover mest hela tiden du och jag. Lika bra det, den här månaden november är ändå grå utanför fönstret så vi kan passa på att mysa i vårt lilla ide. Jag är imponerad över att du kan sova dig igenom de högljudda samtal din släkt på din pappas sida för, men det är bra, för du vet, det är inga tystlåtna norrlänningar på den sidan av släkten direkt...

Napp är ungefär det äckligaste du kan tänka dig och du spottar genast ut den med en förolämpad min. Det är helt ok, jag förstod inte heller vitsen med det när jag var liten. Du älskar att bli bytt på och är alltid jättenöjd inne på toa. Renlig kille! Inte kräks du heller värst mycket, mest en liten skvätt i mungipan ibland.

Förlåt att ditt rum fortfarande inte är färdigt och ser ut som ett kaotiskt förråd, vi ska ta tag i det där snart, även om vi vill att du fortsätter sova i samma rum som oss ett tag till. Jag lovar också, inshaAllah, att fixa ihop den där mobilen som jag pratat så mycket om under graviditeten (och till och med engagerat din Tant Linnea i) så du har något att titta på när du lärt dig fästa blicken lite bättre så att du inte blir vindögd och kriminell.

Tack för att just du kom och förgyllde vårt liv! Alhamdullilah!

Fabulösa Fredag

Fabulösa Fredag Folks! Hurra för det! 

Min tacksamhetslista innehåller

* 

Barnet och mannen! Här på bild när mannen låtsas byta blöja fast det inte behövs för att få bejbi-bejbi att sluta gråta (det fungerade ett litet tag).

*

 Jag är (snart) färdig med engelsk litteratur - forever!! Är sen med två uppgifter, men det har visat sig att föda barn och sedan ta hand om sagda barn är en godtagbar ursäkt för att vara sen. Efter att ha gjort de uppgifterna ska jag fröjda mig på biblioteket och låna böcker för nöjes skull! Ohhh, vad jag ser fram emot det. Jag ska läsa utan att göra någon skitnödig analys. Hurra, hurra!

* 

Tvättmaskinen fungerar bra nu, efter att ha haft sjukt långa tvättprogram som stört mig har jag åtgärdat problemet (som var obalans pga att den stod lite dåligt) medelst ihopvikt gummi från gummiskrapa under en av tvättmaskinsfötterna. Nu är tvättprogrammen acceptabelt långa (d.v.s. fortfarande ganska långa men inom normallängd.)

* 

Bästaste Bästa Vän och hennes humorshow till dotter kommer och hälsar på i januari. 

*

Min åsm syster kommer också snart med sin bebismage. Jag är så pepp på att hon också ska ha barn snart. Vilken underbar tajming.

* 

Jag har kommit in på det jag vill inför våren och har nu en mer konkret plan för att bli färdig med mina studier och faktiskt ta en examen efter tre evigheters pluggande. Nu ska jag bara ta tag i saken och ringa och undersöka detta med tillgodoräknanden. Synd att folk ska gå på julledighet bara... 

*

Jag har hittat på hela två nya maträtter i veckan, så bra att de förtjänar plats i vår mat-rotation. En är en smaskig pesto-kyckling med ädelost och den andra en mumsig fisk-curry.

* 

Jag fick rabattkuponger på blöjor, nu låter jag som en fattiglapp, men alltså jag älskar rabatter, speciellt på saker man ändå måste köpa.

* 

På tal om billigt så måste jag också vara nöjd med att ha fått ärva massa barnkläder. Så generöst och bra.

* 

Mannen har för övrigt fått löneförhöjning idag och därtill beröm från sin högsta chef. Jag är så stolt!

* 

Är också nästan orimligt peppad på de ifyllnadsböcker jag införskaffat. Svänger nog ihop ett blogginlägg och visar dem snart.

* 

Jag var på efterkontroll hos barnmorskan i veckan och allt ser bra ut, alhamdulillah. 

*

Bejbi-bejbi börjar få tillbaka håret han tappade och han är så vansinnigt söt i sitt nya fjun.

Om tuppen

Så sitter jag här klockan fyra på natten igen. Vaken. Har helt vänt på dygnet. Inte på grund av bebis som man kanske kunde tro, nope, nej, han sover duktigt, utan på grund av min man, om vi nu ska skylla på någon. Han har varit ledig några dagar och är en sådan person som gärna gör sina projekt på nätterna. Var i detta MIN ursäkt till att stanna uppe på natten ligger har jag inte helt klart för mig.

Själv känner jag mig inte produktiv under någon tid på dygnet överhuvudtaget just nu. Egentligen önskar jag att jag vore en morgonmänniska. Det är liksom lite fint att vara det inbillar jag mig. Alla högpresterande, dukti-duktiga människor verkar vara morgonstund-har-guld-i-mund-typen. Och det ÄR ju faktiskt så att tidiga mornar har mer barakah (= Guds välsignelse, typ, även om det är en fattig översättning eftersom det känns som att svenskan har lite andra associationer av ordet...Nåväl, sidospår.) Jag skäms och känner mig som en Penner, vilket är tyska och betyder ungefär lodis och är ett vanligt förekommande ord här hemma när vi vill beskriva någon som uppvisar sådana kvaliteter. Fråga mig inte varför vi införlivat ett tyskt ord i vår vokabulär. Men det har onekligen en viss schvung. Na, ja...Jag känner mig hursomhelst lite som en karaktärssvag och lite sämre människa när jag är vaken på natten och sover på dagen. Detta trots att jag ju faktiskt sover samma antal timmar som om jag hade sovit på natten, oftast faktiskt färre timmar så det finns egentligen ingen direkt logik i det. Förutom då den där känslan av att jag inte är produktiv just nu, men det känner jag för tillfället dygnet runt. Trots att jag producerat ett alldeles underbart litet barn alldeles nyss och att jag faktiskt (måste jag påpeka för mig själv) producerar mat till honom och pluggar samtidigt, skall tilläggas, så man tycker ju kanske att jag borde ge mig själv lite kredd för det, aber nein.

Morgonmänniska ska man vara, uppe med tuppen. Dock inte den tupp som bor utanför Khalto Salmas (mannens mosters) hus i Gaza för den tuppen verkade ha samma dygnsrytm som jag har just nu.

Det är den tuppen som gör denna bild relevant för inlägget, då denna bild är tagen på balkongen i sagda hus när vi var där i januari 2013. Första bilden på bloggen av mig med hijab för övrigt. Trots att jag ju haft det läääänge (eller ja, allt är ju relativt, men snart 4 år). Jag tänkte skriva något, eller några inlägg om det där med slöjan någon gång (förhoppningsvis snart). Men det har jag iofs sagt förr utan att det blivit något med det. (Som sagt inte så produktiv just nu...)

Om riktigt navelskåderi

Min barnmorska är helt fantastisk. Hon är en superpeppig liten tant som bara liksom bubblar och man kan liksom inte låta bli att älska henne. Så långt är allt väl, men så förra veckan när jag var på kontroll började jag ändå ifrågasätta henne litegrann.

Ligger på britsen med magen i vädret och så böjer hon sig över mig och ser frågande ut.
"Vad är det där?"
"Ehhh, ja det är nog min navel, den ser lite konstig ut." Ursäktar jag mig för jag vet att min navel bara ser ut som en blå prick just nu. Blodkärl som skiner igenom antar jag. Ibland står den ut lite, men inte så värst och när jag ligger ner är den som sagt bara en blå prick på den stora badbollsliknande yta som utgör min mage för tillfället.
"Är du säker?" Frågar hon.
Jag börjar tro att kvinnan har fått hjärnblödning då det absolut inte finns någonting annat på min mage som ens liknar en navel, så uteslutningsmetoden borde rimligen försäkra henne om att så är fallet.
"Ehhh, ja?" Piper jag, nu lite osäker på mig själv. "Jag ser ju ingenting."
"Hmmm..." Hon verkar inte helt övertygad, utan tittar ännu närmare. "Kliar det?"
"Nej, alltså det är min navel, det måste det vara. Eller finns nåt annat där?" Jag börjar nu undra hur min mage ser ut egentligen, om det uppstått nåt konstigt sedan jag speglade mig på morgonen. Någon spontanuppkommen bristning som smugit sig på under den senaste timmen eller så.
"Nej, jahaaaa....jaja nu ser jag. Ja, hehe. Ok, naveln, det måste det vara ja, det finns ju inget annat där!"

Det är tur för min sinnesfrid att detta inte är samma barnmorska som gjorde ultraljudet, då hade jag nog inte varit lika säker på att Lilla Abushabab är en pojke länge. (Alltså, inte för att jag bryr mig om könet så länge barnet är friskt, men det vore bara jobbigt att ställa om sig tror jag.) Men ultraljudskvinnan var tyska (tror jag) och mina fördomar om tyskar säger mig att de är väldigt effektiva och kompetenta, så det är nog lugnt.