Om ett nytt och användbart ord

Jahaja. Sverige gick alltså och vann Eurovision, precis som mannen förutspått redan första gången han såg/hörde låten. Ganska bra tippat av någon som av religiösa skäl oftast inte lyssnar på annat än islamisk á capella. 

Vi såg inte spektaklet förutom en snabb förbizappning där vi råkade få ta del av Italiens bidrag. Mannen kollade på någon Apornas Planet och jag kollade på datorn. Pallar inte med några apor, av någon anledning blir jag illa till mods av dem. Så jag kollade Keeping up Appearances på Youtube istället...

Keeping up with Hyacinth instead of the Kardashians, so to speak...

Själva poängräkningsmomentet såg vi dock, det är det intressantaste (enda intressanta) med hela tävlingen enligt mannen. Jag håller väl inte helt med om att det (heller) är speciellt intressant, men jag är inte den som är den, så jag sällskapade. 

Tyskland fick inte en endaste poäng till mannen stora (skade)glädje. Han har ju bott där och är inte helt förtjust i landet. Någon slags hat-kärlek tror jag dock eftersom han trots allt åker tillbaka nästan årligen. När det var klart studsade mitt hjärtas kär i alla fall iväg till datorn för att kolla Bild Zeitung och gotta sig lite åt den där ospräckta nollan. 

På kuppen lärde vi oss ett nytt ord. Schnuckel alltså. Så himla bra ord. Bara det får mig att vilja återuppta de avbrutna tyskastudierna (någon gång...) Schnuckel, man hör ju att det är det perfekta ordet för att beskriva min lilla gulli-gull Ubaidi-baby.

Om rulltrappor, inlines och ikea

Idag har jag attackbesökt Ikea. Mitt snabbaste besök någonsin, jag bara svischade igenom varuhuset och kom ut på andra sidan med nya sängkläder till både vårt enorma dubbeltäcke och det pyttelilla bebistäcket. Sådant som man behöver i fler än två uppsättningar (vilket var vad vi hade innan) om det händer en olycka. Vilket alla som har barn vet att det gör ibland. (När bebis t.ex. räserbajsar genom blöjan...)

Vi åkte till Uppsala lite spontant i eftermiddags alltså. Egentligen i syfte att åka en lagom lång sväng för att Broshan Imads bilbatteri skulle laddas lite då alla kort-korta bilturer den senaste tiden fått batteriet att ladda ur. Broshan har förresten, på tal om honom, blivit lovad anställning på sin praktikplats när hans utbildning slutar om dryga 1,5 månader. Hurra för honom, alhamdulillah. 

I Uppsala ville mannen köpa inlines och lyckades peppa Broshan på idén. Jag var tveksamt inställd till företaget med tanke på att ingen av dem stått på varken inlines eller ens vanliga skridskor. Jag försökte dock vara en stöttande fru/svägerska och åtminstone nöja mig med att de inte siktade in sig på de GLITTRIGA fotbollsskor som fanns till salu i samma sportbutik. Inlines är ju faktiskt ändå en ganska bra motionsform har jag hört. Och känt på själv. Jag har ju faktiskt ett par som ligger och dammar i en låda. Tur ändå att orten vi bor på inte är så backig när de ska lära sig sen. Självklart har de även köpt hjälmar och diverse skydd, något annat vore helt otänkbart eftersom de ju trots allt lever sina liv i min omedelbara närhet (under mitt säkerhetsmedvetna inflytande).

Det var dock lite för pinsamt för mig och Ubaidi-baby att att stanna för att bevittna hela utprovnings- och inköpsspektaklet så vi attackbesökte som sagt Ikea istället. Passade på att premiäråka rulltrappa med vagn. Eller mja, nästan. Nu när jag tänker efter testade vi på det när plutten bara var några dagar gammal och vi var på återbesök för hörseltest. Men premiäråk utan att vara två rookie-föräldrar som hjälptes åt. Det gick finfint. 

Vi har även premiärbytt en bajsblöja på offentlig toalett idag. De där stora livsomvälvande händelserna ni vet. Ganska illa kan tyckas att det händer först när det stackars barnet är mer än ett halvår gammalt. Ett tydligt tecken på att vi borde komma ut mer, hrm. Jaja. nybörjarföräldrar som sagt. Nu vet vi ju att både rulltrappor och offentliga toaletter fungerar och dessutom är det ju vår nu så det kanske är dags att bryta lite med eremitlivet i bebisbubblan och ta sig ut lite mer.

Om inte annat så för att låta resten av världen ta del av denna underbaring.

Om bossighet

Jag pratade med min höggravida syster igår. Om att jag tänkt våldgästa henne snart. Med buller och bång. Eller med bullar i alla fall, om jag orkar baka, jag har ju självpåtaget plockat upp stafettpinnen efter mormor (lite stapplande dock, jag har inte direkt bakat och delat ut åt höger och vänster ännu). Hur som helst tänkte jag mig ett besök där jag kan hjälpa henne styra upp lite matlådor så att de bara kan värma mat efter att lilla Bubblan kommit ut. 

Detta fick mig osöööööökt att tänka på att jag skulle vara en ganska dålig chef. Låt mig ta er med i min tankebana: 

Startpunkt: Undrar om jag hade uppskattat att någon kom hem till mig och hjälpte till med hushållsbestyr när jag var preggo? Förmodligen hade jag fått ett kontrollfreaksutbrott och försökt ta över. Visserligen kom ju min BFF hit och gerilladiskade i somras när jag själv bar mitt barn på insidan och jag lät henne motvilligt hållas. Mest för att jag var alldeles för matt för att försöka brotta ner henne.

Jag är nog ganska extrem ibland när det kommer till att vilja göra allt själv. Alltså, dels det där med mitt svårartade DIY-syndrom, som jag nog nämnt. Det där jag vill pyssla/sy/måla, men också det där med att jag inte riktigt kan låta någon annan göra nåt för att jag hellre gör det själv så att jag får det som jag vill ha det. (Lex: Tvätten)

Så jag är ganska bossig ändå. Min man tycker t.ex. att denna bild sammanfattar min personlighet rätt väl.

Gaza, januari 2013 

(Jag försöker faktiskt bara få min "jag har faktiskt gått fotokurs"-man att inse han måste ta hänsyn till hur ljuset faller om han vill ta en bra bild)

Jag har också upptäckt att jag vid gruppdiskussioner på universitetet numera är en sådan person som pratar mycket. Vilket är ganska anmärkningsvärt för jag har alltid uppfattat mig själv som blyg. Men alltså, jag tar bara över om jag märker att ingen annan gör det, då kommer jag in och styr upp, Fast jag kan lika gärna låta någon annan ta rodret i sådana situationer (dock endast om jag anser att personen vid rodret har rätt, annars säger jag såklart emot) så det är inte så att jag inte kan grupparbeta. 

(Även om jag HATADE grupparbeten i skolan, men det tror jag har mkt att göra med att LÄRAREN måste ge vettiga grupparbeten så att det inte bara blir att gruppen tar varsin tårtbit av uppgiften och sedan ändå jobbar för sig själva, alternativt en person drar hela lasset. Något att tänka på i min framtida karriär.)

Hur som helst, det jag kommer fram till angående mig själv som chef är att jag förmodligen endast skulle bli utbränd på kuppen eftersom jag är dålig på att delegera uppgifter. Nu har jag inte som mål att bli chef över nåt, så det är ju sak samma, men det kanske, eventuellt vore fördelaktigt att se över om det finns något jag kan jobba på på detta område ändå. Typiskt bra tror jag om man ser till detta med att jag och mannen ju har ett gemensamt barn att ta gemensamt ansvar för,,,eller överhuvudtaget ett gemensamt liv. 

Vi har faktiskt fördelat regeringsposter i vårt förhållande där i början, men vi har inte varit så bra på att hålla oss till våra respektive ansvarsområden. Eller ja, JAG mest, hrm, jag tenderar att ta försöka ta över och bli lite av en diktator. 

Sen tror folk att han förtrycker mig, baserat endast på att han är muslim och arab, alltså jag döööör. 

Känner folk mig ens?

Fabulösa Fredag

Fabulösa Fredag Folks! Hurra för det! 

Min tacksamhetslista innehåller

* 

Barnet och mannen! Här på bild när mannen låtsas byta blöja fast det inte behövs för att få bejbi-bejbi att sluta gråta (det fungerade ett litet tag).

*

 Jag är (snart) färdig med engelsk litteratur - forever!! Är sen med två uppgifter, men det har visat sig att föda barn och sedan ta hand om sagda barn är en godtagbar ursäkt för att vara sen. Efter att ha gjort de uppgifterna ska jag fröjda mig på biblioteket och låna böcker för nöjes skull! Ohhh, vad jag ser fram emot det. Jag ska läsa utan att göra någon skitnödig analys. Hurra, hurra!

* 

Tvättmaskinen fungerar bra nu, efter att ha haft sjukt långa tvättprogram som stört mig har jag åtgärdat problemet (som var obalans pga att den stod lite dåligt) medelst ihopvikt gummi från gummiskrapa under en av tvättmaskinsfötterna. Nu är tvättprogrammen acceptabelt långa (d.v.s. fortfarande ganska långa men inom normallängd.)

* 

Bästaste Bästa Vän och hennes humorshow till dotter kommer och hälsar på i januari. 

*

Min åsm syster kommer också snart med sin bebismage. Jag är så pepp på att hon också ska ha barn snart. Vilken underbar tajming.

* 

Jag har kommit in på det jag vill inför våren och har nu en mer konkret plan för att bli färdig med mina studier och faktiskt ta en examen efter tre evigheters pluggande. Nu ska jag bara ta tag i saken och ringa och undersöka detta med tillgodoräknanden. Synd att folk ska gå på julledighet bara... 

*

Jag har hittat på hela två nya maträtter i veckan, så bra att de förtjänar plats i vår mat-rotation. En är en smaskig pesto-kyckling med ädelost och den andra en mumsig fisk-curry.

* 

Jag fick rabattkuponger på blöjor, nu låter jag som en fattiglapp, men alltså jag älskar rabatter, speciellt på saker man ändå måste köpa.

* 

På tal om billigt så måste jag också vara nöjd med att ha fått ärva massa barnkläder. Så generöst och bra.

* 

Mannen har för övrigt fått löneförhöjning idag och därtill beröm från sin högsta chef. Jag är så stolt!

* 

Är också nästan orimligt peppad på de ifyllnadsböcker jag införskaffat. Svänger nog ihop ett blogginlägg och visar dem snart.

* 

Jag var på efterkontroll hos barnmorskan i veckan och allt ser bra ut, alhamdulillah. 

*

Bejbi-bejbi börjar få tillbaka håret han tappade och han är så vansinnigt söt i sitt nya fjun.

Om graviditeten

Jag hade storslagna planer på att faktiskt blogga under graviditeten. Mest för min egen skull, för alla kanske inte är så överdrivet intresserade av mina krämpor. Till exempel att det känns som att jag brutit revbenen, ajajaj. Bloggandet har ju, som ni ser, inte blivit av. Jag tror verkligen att min hjärnkapacitet tagit stryk av den här graviditetsgrejen för jag känner mig mest trött och förvirrad hela tiden.

Nu är det i alla fall enligt min app endast 45 dagar kvar, så jag kanske borde skriva ner nåt då innan det är för sent, även om det blir osammanhängande och virrigt. Jag känner mig som en tickande bomb varje gång jag ser hur många dagar det beräknas vara kvar! Speciellt igår då Lilla Abushabab hade hicka kändes det där med tickande bomb som en adekvat liknelse. Det ska bli intressant att se vem han liknar och brås på. I fallet hicka brås han nog på sin pappa, för jag hickar knappt någonsin och när jag gör det går det över fort. Mannen däremot, han är verkligen en prakt-hickare, stackarn, hickan framkallas ofta av att han tycker att något är roligt, vilket i sig är ganska roligt.

Jag är också väldigt spänd på att se NÄR Lilla Abushabab tänker komma. Beräknad förlossning är 18/10 och det där med punktlighet är ju något som skiljer sig en hel del mellan mig och mannen. Brås han på mig lär han ju komma några dagar tidigare bara för riktigt vara säker på att verkligen komma i tid, haha. Är han som mannen får vi nog gå två veckor över tiden. Minst.

I övrigt verkar han vara en mönsterbebi som alla mätningar hittills följt tillväxtkurvan till punkt och pricka, han har även följt graviditetsappen känns det som. Första gången jag kände en rörelse satt jag hos tandläkaren och väntade på mannen och det liksom bubblade till på ett konstigt sätt, när jag sedan kollade graviditetsappen så stod det att man i den veckan kunde börja känna rörelser. Samma sak hände när han för första gången kickade mig i blåsan. Mönsterbebis, som sagt.

Om Facebook

Ifall någon undrade har jag alltså inte bytt namn på Facebook. Min kära man "råkade" byta åt mig när han lånade min. Jag kan nu inte byta tillbaka på två månader. Tack, älskling. Haha. Men jag har alltså inte blivit galen, fått någon slags livskris och bytt namn till Human Insan. Jag vill också gärna förtydliga att Insan inte är en felstavning av insane utan betyder människa på arabiska. Mitt nya namn är alltså Människa Människa, lite skönt övertydligt, tårta på tårta-igt sådär.

Har jag förresten någon gång nämnt att jag hatar Facebook? Ja, jag inser hyckleriet i att överhuvudtaget ha en användare om jag nu hatar det så mycket, men det finns guldkorn, som att använda det som kanal att hålla kontakten med min hermana americana aka Elisabitta min room mate (well, house mate) från tiden i Madrid. Utöver det är fb mest bara sk*t. Eller, det är väl kanske så att jag i allmänhet tycker att människor är ganska korkade och att det kommer fram på fejjan eftersom det där delas svart på vitt att de inte kan stava, formulera sig i grammatiskt riktiga meningar, att de kallar sina respektive för gubben/gumman och att de delar allt från rasistiska föreställningar till bilder på sina "söta" barn, som i själva verket ser ut som Leif GW Persson. Jag skojar inte, en av mina bekanta delade nyss en bild på sitt barn och detta barn uppvisade väldiga likheter med nämnda man, till och med min lätt ansiktsblinda make, som tycker att alla om de överhuvudtaget liknar någon ser ut som Patrick Swayze, höll med. Inget fel i att se ut som Leif GW, absolut inte (se min väst-besatthet) men ändå. 

Som ett socialt experiment vore det förresten intressant att de hur många "vänner" som skulle försvinna om jag la upp en bild på mig själv i hijab. Jag kanske misstror folk nu, jag vet inte, men det kunde kanske bli en spännande start på en upprensning i den där vänner-listan. 

Jag skulle vilja säga att jag inte är bitter, men jag ÄR nog ganska bitter och cynisk och allt vad det heter. För att heta Människa Människa är jag faktiskt rätt misantropisk stundtals. Åh, ironin!

Fabulösa Fredag!

Whoop, whoop! Det är fredag och bara det är ju ganska härligt, men här kommer en lista över andra braiga saker:

* 

Helg med världens bästa man!

*

Hade nyligen besök av både systeryster och bästaste bästa vän (inte samtidigt) det var fabulöst om något!

*

Har lyckats få upp blodvärdet från 114 till 120 utan att behöva äta järntabletter. Är mycket nöjd med det. Tack kikärtor, räkor, kött och blutsaft! 

*

Lilla Abushabab verkar växa som han ska, vilket är jättebra, även om han har börjat kicka mig jättehårt i blåsan. 

*

Jag börjar också känna att jag verkligen gillar det namn som mannen tänkt ut åt Lilla Abushabab, nu återstår bara att se om det verkligen passar sen när han föds.

*

Det är liiiiite, lite svalare nu. Jag vet att man inte ska klaga på vädret, men som preggo är jag redan varm som en bakugn, så det varma väder jag normalt sett skulle glatts åt är bara en plåga.

*

Därför är jag också väldigt glad att mannen när han ombads köpa en fläkt, slog på stort och köpte en som även går under benämningen vindmaskin (!) Den räddar mitt förstånd. Kan ju också vara bra att ha om man skulle få för sig att spela in en smäktande musikvideo med fladdrande hår...(intesåtroligtmenändå)

*

Är mycket nöjd med att presenterna jag köpt till vännens barn gillades. Jag älskar att ge presenter.

*

Mannen fick jättebra beröm på jobbet i veckan och jag är så stolt!

*

Har hittat en serie föreläsningar om på youtube som jag gillar mycket.

*

Har också i veckan varit extra tacksam över vår lägenhet då jag lyssnat på P1s reportageserie Tak över huvudet. Tänk ändå att vi landat ett förstahandskontrakt i bostadsbristens Stockholm. Alhamdulillah!

Fabulösa Fredag

Fredag igen! Jag ämnade verkligen blogga lite mer i veckan, men på något mystiskt sätt bara svischade tiden förbi i en dimma av flyttbestyr. I veckan är jag tacksam över följande:

* 

Varje gång Lilla Abushabab sparkar! Det är helt otroligt häftigt att jag och mannen faktiskt väntar ett barn.

* 

Att jag fick träffa fina Shilan idag, är glad att ha träffat en sån gullig vän här i Stockholm.

*

Att vi flyttat allt till lägenheten. Eller, ja allt utom några skor, en brödrost och några jackor som finns kvar här tillsammans med mig och datorn. Planerar att vi ska flytta på riktigt idag, vi har ju hittills inte sovit i vår lägenhet ens en gång.

*

Att vår lägenhet är så bra och inshaAllah kommer bli så fiiiiin när vi (jag) målat färdigt och byggt ihop alla möbler och fixat med allt. Är, som jag nämnt tidigare, väldigt peppad på detta.

*

Att jag köpt en ny kudde idag, med den perfekta frasigheten och det perfekta fluffet. Mina kuddar ska kännas dunlika men får absolut inte innehålla någon gammal ankröv. Hittade den perfekta på Jysk och dessutom på extrapris.

*

Att ha en hel helg med mannen framför mig (där jag iofs måste ägna mig åt lite plugg, men det känns överkomligt)

*

Att min BBV verkar hantera sin kris på ett alldeles ypperligt sätt *stolt*

Fabulösa Fredag

God morgon från en som stigit upp halv sju. Anmärkningsvärt då jag ju distanspluggar och verkligen inte behöver stiga upp så tidigt. Mannen som jobbar sover till och med fortfarande...

Jag tänkte köra en tidig tacksamhetsfredag nu eftersom jag har mycket att göra idag.

Skriva färdigt och fixa lite med dispositionen på en uppsats, måla hallen i vår lägenhet ett tredje varv för att färgen vi köpte billigt på ÖB är helt värdelös, packa saker så att vi faktiskt kan flytta i helgen, städa till här så vi slipper skämmas när Broshan kommer hem till sin lägenhet (för att hjälpa oss att flytta, så snällt!) 

I alla fall. I veckan är jag mest av allt tacksam över detta:

Lilla Abushabab har hittills utvecklats normalt och har alla armar och ben och organ på plats. Alhamdulillah!

Jag är också lite glad att det är en pojke som vi ju trott hela tiden, en flicka hade såklart varit lika välkommen, inte för det, men nu slipper jag tänka om och vänja mig vid något nytt. 

(Plus att vi har haft mycket svårare med namnförslag för flickor då vi inte alls är överens, haha)

Resa

Vi ska på semester! Eller, en andlig resa/semester kanske man kan säga. Inte andlig resa som i att vi ska sitta i ring och försätta oss själva i trans och låtsas sväva runt i världen, nope nej, vi ska åka till Mekka (och Medina) Ursprungligen var planen ju att göra hajj i år, men så blev jag ju preggers och då krockar det liksom, så vi bestämde oss för att göra umrah nu direkt istället. Alltså, för er som eventuellt inte är så insatta i den muslimska världen så gör man alltså hajj (pilgrimsfärden till Mekka som är en av Islams 5 pelare) under en viss tid på året, umrah är, kan man säga hajj-light och kan göras när som helst.

Jag är peppad. Vi åker via Jeddah och vidare till Mekka för fyra dagar, tar sedan tre dagar i Medina och fortsätter efter det vidare för att avsluta resan med semester-semester i Istanbul. Vi ville ju egentligen åka dit som bröllopsresa redan när vi gifte oss (för mer än tre år sedan) men på den tiden var ju inte mannen svensk medborgare utan hade endast palestinskt pass och då måste man söka visum och ha sig. Men den som väntar på nåt gott...

Min kära vän lät lite förvirrad när jag berättade allt detta och undrade VEM vi egentligen skulle hälsa på. Till hennes försvar var hon just i färd med att försöka hitta laxpytt i en affär och var kanske inte riktigt koncentrerad på min utläggning och så betyder ju Jeddah faktiskt mormor på arabiska. Men för att förtydliga så ska vi alltså inte hälsa på någon, även om det talats om att möta upp Salman, min vän som jag ju delade hus med i Madrid, eftersom han lämnat Europa och flyttat hem till öknen. Dock bor han ju i Riyad, så vi får se hur det blir. Kanske får vi också tillfälle att träffa någon av alla dignitärer min kära make lärt känna via dubbelliv som revolutionspoet, man vet aldrig. 

Plötsligt händer det II

Ännu en sak jag inte väntade mig skulle hända;

Kommer hem från jobbet och mannen har varit i tvättstugan. Redan det är anmärkningsvärt eftersom att jag är tvätt-kontrollfreak och inte låter honom tvätta. Att han alltså vågat sig på att göra detta utan min tillåtelse är nog anmärkningsvärt. Än mer förvånad blir jag när jag ser att han vikt tvätten supernoga. Jag kunde inte ha gjort det bättre själv. Så bra vikt är den.

Kanske, kanske någon gång i framtiden kan han bli betrodd att även tvätta mina kläder.

Fast troligtvis inte.

Kändisspaning och kattpäls

Igår var vi på handledarutbildning, mannen och jag. Det är alltså tänkt att jag ska kunna övningsköra med honom. Som i att JAG ska lära honom att köra bil alltså. Stackaren vet inte vad han ger sig in på. Jag kan vara hur tålmodig och pedagogisk som helst. Med andra människor, men med min man...tja...not so much. Dessutom har jag av en nära vän förärats namnet Road Rage-Anna. Hm. Dock vill jag påpeka att jag är ganska så beskedlig och vän trots detta, mina aggressioner yttrar sig mest bara i att jag sitter och muttrar argt och förbannar mina medtrafikanters bristande trafikkunskaper.

Hur som helst. Handledarkursen var...intressant. En av deltagarna såg exakt ut som Edward Norton. Alltså, jag skojar inte.

Edward Norton eller en norrländsk älgjägare?

Så lik att jag inte är säker på om jag snott denna bild från google eller faktiskt fotograferat kursdeltagaren. Eller jo, det vet jag, jag brukar inte fotografera okända (kända) människor. (Även om det har hänt.) Dessutom har Edward Norton på sig keps när han är i Sverige och så jagar han tydligen älg. Jahaja.

En annan av kursdeltagarna berättade hela sitt livs historia för mig. Av någon anledning dras ju alla galningar till mig. Alltid. Främlingar kommer fram och berättar om allt från sin svåra ångest till hur man bäst får bort lukten från gamla sillburkar. (Autentiska exempel!) Jag blir lite nervös att det har att göra med att de tror att jag är en av dem. Är jag? Vad är det för vibbar jag sänder ut egentligen? Jag hoppas innerligt att det bara är min pedagogiska tålmodighet som gör att de så gärna vill prata med mig.

Smickrande i sammanhanget var i alla fall att jag tror att hon trodde att jag var ungefär i hennes ålder, alltså någonstans kring arton. Hon såg helt chockad ut när jag sa att jag var 27. (Hurra för det!) Sedan berättade hon att hon inte gillar apelsinjuice eller lakrits och att hon är "jättebra på att rita katters päls". Det kommer hon säkert att ha nytta av någon dag.

Kattmysteriet

Jag och mannen skulle ta oss en såndandär tupplur som distanspluggande människor, utan tider att passa och utan småbarn kan ta lite när de vill. (Lyx!) Purri-Purri var ute så jag bad mannen ropa in henne, men lilla kattdamen hade ingen lust att komma in just då, så han fick gå och lägga sig med oförrättat ärende.

En liten tag in i den sköna vilan vaknar mannen av att Purret trampar på honom. I sitt sömniga tillstånd känner han att han snabbt måste komma fram med en trolig förklaring till hur hon kommit in så att han kan sova vidare utan att grubbla över detta.

Följande var alternativen.

* Hon hade i själva verket kommit in när han ropade, hon hade omärkt smitit förbi som värsta spök-katten.
* Hon hade klämt sig in via brevinkastet!!!!
* Någon granne hade öppnat dörren åt henne (men nej, den var ju låst)
* Vår bovärd hade öppnat för henne med huvudnyckeln. (?!)

Alla dessa alternativ var tydligen mer troliga för mannen än att jag gått upp och släppt in henne.

Istället

Jag är trött idag. Istället för att sova igår kväll, eller rättare sagt natt, för klockan blev två, så kan man utreda vad man åt till middag och lunch under två veckor för flera månader sedan. Det är inget jag rekommenderar och det är heller inte helt normalt, men det var vad vi gjorde jag och mannen. Mitt i natten satt vi där med en kalender och funderade vad och hos vem vi ätit alla dagar vi var i Palestina. Till exempel åt vi någon form av haj den fjärde januari. (Ingen utrotningshotad hajsort hoppas jag.) (Jättegott förresten.)

Nu vet jag inte riktigt vad vi ska göra med den här kunskapen (om man nu kan kalla det så) men det känns bra att ha den.

Här borde jag egentligen klistra in ett foto av mat, men konstigt nog har jag inga matbilder från resan. Detta trots att mannen brukar fotografera sin mat á la värsta bloggaren.

Fabulöst...ändå

Man måste ju ändå försöka se saker lite positivt. Så då är jag ändå tacksam och glad över följande:

Dagens uppgift: Se saker från den ljusa sidan

* Mina tarmar såg relativt bra ut. Samma, samma som förra undersökningen för flera år sedan, ingen försämring.

* Det gick förvånansvärt bra att få i mig laxeringsvätskan som måste drickas innan undersökning. (nästan) Alla fyra liter utan att få panik över den äckliga smaken och utan att börja gråta. Dessutom blev ju min tarm ren, det kan ju vara en bonus antar jag.

* Det finns bosnisk korv i kylskåpet. Kalkon salami-ish korv (halal) Mums. Att äta efter att ha fastat och druckit laxeringsvätska en hel dag är inte helt fel.

* Mannen stannade en extra dag innan han åkte iväg på affärsresa. Tänk att varje minut extra med honom är underbar och värdefull fast att vi varit tillsammans i två år.

* Marabou Black är numera en del i det ordinarie sortimentet. Hurra för det!

* När Purret beslöt sig för att kissa i sovrummet (tydligen upplevde hon en stund av nöd just när jag befann mig instängd i badrummet där hennes kattlåda är) och kissade så att mina fina tapetinklädda skokartonger förstörde,s så klarade sig åtminstone en låda - OCH DET VAR DEN FINASTE AV DEM!!

Hej Baba Ganoush!

Mannen ringde från affären igår.

- De säljer aubergine för 5 kr kilot.
- Jaha, vad bra, köp ett kilo då.
-...ETT kilo...?

Jaha, ursäkta då att jag glömde att mannen tycker att det är fjantigt att köpa svenskt och lagomt med frukt/grönsaker utan tvångsmässigt handlar stora berg som räcker till att utfodra ett mindre land.

Hej Baba Ganoush, jag antar att vi kommer se mycket av varandra den närmaste tiden. Du är så välkommen.

Ost

Jag har blivit lovad pasta med möglig ost till (sen) middag.

Möjligen kan det vara så att mannen menade mögelost och inte bara möglig ost. Men man vet ju aldrig. Riktigt samma-samma är det ju inte.

Namn

Jag och mannen diskuterar ibland eventuella barnnamn trots att det inte är aktuellt ännu. Jag är lite avundsjuk på att alla arabiska namn betyder saker som fågelkvitter och annat fint eller roligt. En av de första sakerna min svärmor sa till mig när vi träffades i verkligheten för första gången var "My name, Expensive. Expensive!" (Fast Precious är en bättre översättning) Och mannens namn betyder ju inte som många tror "heligt krig" utan  ungefär ansträngning eller strävan.

De enda svenska namn som man sådär omedelbart vet betyder något är väl typ Sten, Björn, Stig och Linnea. Eller, ja Anna ska enligt en såndär namn-mugg jag hade betyda nådig. Men vem vet egentligen vad ens namn betyder om man inte har någon namn-mugg att stödja sig på?

googlad bild

Jag började i alla fall i samband med namnbetydelser att tänka lite på spanska namn. Det finns en hel del där som också betyder saker. Mest flicknamn tror jag, och mest namn som betyder olika virtudes...eh, vad heter det på svenska? Dygder! Jag känner t.ex. en Esperanza (hopp), Amparo (beskydd) Consuelo (tröst) och en Concepción (befruktning)

Concepción, kul att heta befruktning liksom. Jag fattar ju att det här namnet syftar till Jesusbarnets tillblivelse. Men mjae. Jag skulle inte kalla mitt barn så. Det finns förövrigt ett ställe i Madrid som heter Barrio de la Concepción. Direktöversatt till svenska alltså Befruktingskvarteret. Eh...ja. Bildgoogla inte det namnet.

Bildkälla

Bildbevis! Det här är förövrigt tunnelbanestoppet man åker till om man ska till Centro Cultural Islámico, så då vet ni det.

Hur som helst, tillbaka till namnförslagen här hemma så tyckte mannen att Hafsa var helt ok. Ok på arabiska kanske. På min norrländska dialekt betyder det ungefär slarva p.g.a lathet. Inte lika ok. Det fungerar ju inte. Ett annat förslag som kom upp var Omaya. Det tyckte inte jag heller var så bra då min BBVs dotter heter Maya och om vi skulle kalla ett eventuellt barn Omaya skulle det med samma norrländska dialektlogik vara ungefär vara samma sak som att kalla henne Anti-Maya.

Nåväl, vi har ju tid på oss att botanisera i namndjungeln.

Manligt perspektiv

Min vän ringde mig här om dagen för att lufta lite klagomål gällande hennes man. Mannen i fråga hade nämligen tyckt att det var en alldeles utmärkt idé att bjuda in tjugotalet personer till fest i deras hem. Ett hem där det endast finns fyra stolar. Sedan ville han bjuda gästerna på bål från en kastrull, serverat med den, enligt vännen, mycket oglamourösa soppsleven. Allt i engångsmuggar i plast.

Jag kunde kontra med dessa.

Min man kom nämligen glatt hemsläpande på två paket som han fått. Eftersom jag jobbat lite inom äldrevården undrade jag vad i hela fridens tider vi skulle med dem. Vi har ju faktiskt fortfarande kontroll över våra blåsor och inte har vi några sängvätande barn heller. Mannens storslagna idé var att vi ska ha sängskydden som underlag när vi äter (på golvet!) för att man sedan bara ska kunna slänga dem  när de är smuliga och kladdiga och man ätit färdigt. Ehhh.


Vad kan vi lära av detta? Jo, i många mäns värld går funktion före flärd.

Bråkmakargatan

Jag sitter och väntar på att färg ska torka. Nästan - jag väntar på att lim ska torka. Man skulle nog kunna se det här inlägget som en fortsättning på min serie om olika sorters lim. Dagens lim är tapetklister.

Sanningen är att jag väntar på limmet för att jag så gärna vill börja måla min vägg som jag tapetserat med väv idag. Spacklade igår (jag ÄLSKAR att spackla) och satte väv idag. Helt själv. Så himla skillad! Jag kan nästan allt, precis som Lotta på Bråkmakargatan. Att mannen inte hjälpte till har att göra med att jag är ett kontrollfreak som "kan själv!" hela tiden. (Dessutom passade jag på medan han sov, hehe)

Tyvärr måste jag ge mig till tåls med att måla tills i morgon, men då blir köksväggen rosa. Det ni!

Alcro

Vildros heter färgen och jag hoppas att den ska passa bra med de rätt galna kulörer som vårt kök just nu går i, nämligen orange och lila. Eh, ja. Det är nämligen så att vi har orange kakel och lila skåpluckor i vårt kök. Kanske bör påpeka att det var så när vi flyttade in. Men å andra sidan behöver väl inte den färgkombinationen vara helt fel. Kolla bara här:

Vet tyvärr inte bildkälla...