Spanska seder

Jag längtar tillbaka till Spanien den här hösten. Vill söndagshoppa på el Rastro och promenera i någon fin park. Hösten är så himla fin där. Här regnar det ju mest.

På tal om Madrid  så hade jag när jag pluggade där en rätt rolig litteraturlärarinna. Eller, rolig och rolig. Hon var väl kanske inte jättepedagogisk eftersom lektionerna mest gick åt till att låta oss läsa högt för hela klassen och sedan förklara alla ord som hon tyckte var komplicerade för oss. Tack vare henne kan jag onyttigt många synonymer för lat. Jag har nog berättat om hennes lektioner tidigare på min gamla blogg...Vilket inte är relevant att berätta eftersom den numera är nedlagd och lösenordsskyddad.

Hur som helst; den här litteraturlärarinnan tog sig också emellanåt an uppgiften att förklara det moderna Spanien för oss, ifall vi stötte på något i litteraturen som hon tyckte var föråldrat. Bland annat berättade hon att det inte längre fanns någon föreställning om att man som gravid har cravings efter diverse konstiga saker. Sådana idéer hade man bara förr i tiden när hon var ung tydligen. Eh? Ok, jag vet inte om vi är annorlunda och efterblivet omoderna i Sverige, men jag hör då fortfarande idag 2012 talas om graviditetscravings.

Hon berättade också att det inte längre förekommer att män visslar och ger en komplimanger när man är ute och går i samhället. Det var väldigt omodernt påstod hon. Jag tyckte nog att det här uttalandet var lite konstigt, speciellt med tanke på att visslande män är något jag förknippar väldigt mycket med Spanien (om än avsevärt mer nere i söder än just i Madrid) och något som hänt mig senast typ dagen innan jag blev informerad om att det inte längre förekom.

Nu vill inte jag vara elak mot min gulliga litteraturlärarinna, men jag tror kanske att hennes uppfattningar om saker som inte längre förekom kan ha något att göra med att de inte längre förekom i hennes värld. Möjligen på grund av att hon troligen passerat fertil ålder med råge och att jag när jag ritar henne ur mitt minne får fram den här bilden.

Men det är bara min teori...

Fabulösa Fredag

Men hörrni! Dags för en fredagslista kanske? Det var ett tag sedan jag överhuvudtaget skrev något här.

Är i alla fall glad och tacksam över detta:

* Mannens korsbandsoperation gick bra.

* Han fick också ut en fin liten kandidatexamen här om sistens.

* Vi planerar att resa bort i december. Inget klart ännu dock.

* Arabiskan går framåt! Det är revolutionerande att faktiskt kunna läsa och förstå saker. Fort går det också.

* Fick en läkartid, bara sådär! Alltså, jag har ju en kronisk tarmsjukdom och har haft min läkare på distans i Kalix ända sedan jag flyttade därifrån. Jag ville byta och ha en här istället och kontaktade min gamla läkare som sa att han skulle skicka över min information hit och att jag sedan skulle ringa Medicinkliniken och boka tid. Jag är ju en sådan person som gruvar mig för telefonsamtal, så det gick jag omkring och gjorde några dagar. Hips vips trillar en kallelse ner i brevinkastet utan att jag behövde ringa.

* Av bara farten ringde jag ett annat viktigt samtal bara på peppen att ha sluppit ringa sjukhuset.

* Kombinationen frukt, turkisk yoghurt och honung.

Den största grodan

Jag har jättemycket att göra. Inlämningar och uppgifter av olika slag. En gång under gymnasiet (tror jag i alla fall att det var) hade vi en gästföreläsare som berättade om studiestrategier. Hon sa då en sak som jag fortfarande tänker på ibland.

"Ät den största grodan först!"

Hon menade alltså att det bästa sättet att tackla läxor var att ta itu med den svåraste och jobbigaste först.

Jag sa visserligen att jag tänker på det här uttalandet ibland, det betyder dock inte att jag följer den filosofin. Jag tror mer på pristagaren av IG-Nobels (en parodi på nobelpriset ägnat åt gärningar som först får folk att skratta, sedan tänka efter) litteraturpris förra året, nämligen idén om strukturerad prokrastinering. D.v.s. att jag medan jag undviker den där "största grodan" ändå lyckas med att äta upp de mindre grodorna och då i alla fall får en massa saker gjorda.

Förresten tycker jag att just grodor är ett ganska dåligt exempel, grodor är ju faktiskt ansett som en delikatess i vissa kretsar och man borde därför äta den största sist i enighet med teorin om att spara det bästa till sist.

Ost

Jag har blivit lovad pasta med möglig ost till (sen) middag.

Möjligen kan det vara så att mannen menade mögelost och inte bara möglig ost. Men man vet ju aldrig. Riktigt samma-samma är det ju inte.

Hen

Det här könsneutrala hen-pronomenet fungerar inte så bra med arabiska. Eller vad vet jag, jag har inte lärt mig så många pronomen ännu, men vad jag har lärt mig är att arabiskan inte är speciellt könsneutral. Vid tilltal, typ hur mår du?/jag älskar dig/sov! så finns det en form för att säga det till en man och en annan för att tilltala en kvinna, samma gäller för alla yrken och adjektiv som har en feminin och en maskulin form.

Jag lär mig det arabiska språket

Att lära sig det är inte det största problemet jag kan föreställa mig med den här grammatiken, den verkar ganska logisk, det största problemet är de där situationerna när man inte vet om man pratar med en man eller en kvinna.

Ok, det kanske inte händer jätteofta, men det händer. Som den extremt pinsamma gången back in the days när jag jobbade som telefonist och pratade med en person med väldigt hes och raspig röst. Jag skulle ta ett meddelande att be någon ringa upp personen och sa "Ok, men då ber jag N.N. att ringa dig, Gunnar!" Och personen i andra änden som jag trodde var en Gunnar rättade mig med ett irriterat "GUNNEL!" Det finns liksom ingenting man kan säga för att reparera en sådan skada.

Fast om jag råkar göra en liknande tabbe på arabiska kan jag ju alltid skylla på att jag är en stackars andraspråksinlärare och bara råkade göra ett grammatiskt fel.

Mitt problem

Hej!
Jag har ett problem, min syster skrattar ofta åt det och hånar mig för det. Grejen är att jag lider av DIY-syndrom. Alltså Do It Yourself eller på svenska Gör Det Själv-tvång. Det här yttrar sig i att jag när jag ser något fint ofta, säkert uppåt nittio gånger av hundra, tänker "Åh, det där kan jag ju göra själv" Det här har bland annat lett till att bildmappen på min dator är full av bilder på saker som jag tänker att jag någon gång kan projektera ihop.

Det leder också till att jag istället för att köpa ett fint klädesplagg börjar fundera på hur jag ska gå tillväga för att sy ett.

Som t.ex denna ljuvliga tröja från Gina Tricot. Mycket DIYable. Varför har jag inte kommit på att klippa av en tröja och sy dit en volang själv, liksom??

Det här kanske inte verkar vara ett jättestort problem, men jag börjar mer och mer känna mig överväldigad av all inspiration och alla projekt jag vill göra. Tiden räcker liksom inte till när man pluggar 150% och dessutom ska försöka framstå som en någotsånär välbalanserad och normal samhällsmedborgare och partner.

Tills vidare har jag försökt lösa problemet genom att faktiskt köpa tröjan färdigproducerad (vilket visserligen inte helt avhjälper att jag vill sätta sax och nål i en annan tröja för att tillverka en egen version.)

Hemma

Är hemma från London. Har ingen blogglust alls. Så var det med den saken. Nu ska jag plugga ikapp det jag missade när jag var borta.

Namn

Jag och mannen diskuterar ibland eventuella barnnamn trots att det inte är aktuellt ännu. Jag är lite avundsjuk på att alla arabiska namn betyder saker som fågelkvitter och annat fint eller roligt. En av de första sakerna min svärmor sa till mig när vi träffades i verkligheten för första gången var "My name, Expensive. Expensive!" (Fast Precious är en bättre översättning) Och mannens namn betyder ju inte som många tror "heligt krig" utan  ungefär ansträngning eller strävan.

De enda svenska namn som man sådär omedelbart vet betyder något är väl typ Sten, Björn, Stig och Linnea. Eller, ja Anna ska enligt en såndär namn-mugg jag hade betyda nådig. Men vem vet egentligen vad ens namn betyder om man inte har någon namn-mugg att stödja sig på?

googlad bild

Jag började i alla fall i samband med namnbetydelser att tänka lite på spanska namn. Det finns en hel del där som också betyder saker. Mest flicknamn tror jag, och mest namn som betyder olika virtudes...eh, vad heter det på svenska? Dygder! Jag känner t.ex. en Esperanza (hopp), Amparo (beskydd) Consuelo (tröst) och en Concepción (befruktning)

Concepción, kul att heta befruktning liksom. Jag fattar ju att det här namnet syftar till Jesusbarnets tillblivelse. Men mjae. Jag skulle inte kalla mitt barn så. Det finns förövrigt ett ställe i Madrid som heter Barrio de la Concepción. Direktöversatt till svenska alltså Befruktingskvarteret. Eh...ja. Bildgoogla inte det namnet.

Bildkälla

Bildbevis! Det här är förövrigt tunnelbanestoppet man åker till om man ska till Centro Cultural Islámico, så då vet ni det.

Hur som helst, tillbaka till namnförslagen här hemma så tyckte mannen att Hafsa var helt ok. Ok på arabiska kanske. På min norrländska dialekt betyder det ungefär slarva p.g.a lathet. Inte lika ok. Det fungerar ju inte. Ett annat förslag som kom upp var Omaya. Det tyckte inte jag heller var så bra då min BBVs dotter heter Maya och om vi skulle kalla ett eventuellt barn Omaya skulle det med samma norrländska dialektlogik vara ungefär vara samma sak som att kalla henne Anti-Maya.

Nåväl, vi har ju tid på oss att botanisera i namndjungeln.

Fabulösa fredag

Fredagslista! Jag gjorde ju ingen förra veckan så det får bli en dubbel nu istället.

Jag är glad och tacksam över

* Mammabesöket förra veckan. Hon var på gymnastikkonvent i stan så hon kom förbi en sväng för att fika och skvallra lite om Peter Jöbacks man. Det var trevligt!

* Jag har fått en ny vän. Det är inte ofta det händer att man säger "Ska vi bli vänner?" sådär direkt man träffas, men ibland händer det. Det här är bra redan i sig, men det är också fördelaktigt för punkt 25 på min lista, jag var lite orolig för den faktiskt.

* Min ansökan om tillgodoräknande av de poäng jag tog under min katastroftermin då jag läste tyska gick igenom. 22,5 högskolepoäng kan nu stå med i mina meriter utan att det ser fult ut. Det är extra bra med tanke på utsikten av en examen.

* Purri-Purri. Det är jätteskönt att ha sällskap av en katt när man är ensam hemma. (Mannen är med sin bror i Deutschland och gör affärer.) Med en katt kan man som mörkrädd t.ex. bortförklara alla konstiga ljud med att det är katten som gör dem. Mycket bra.

* Tog en risk och hemmafixade mitt hår lite (slingor) och sådant är ju alltid farligt, men jag blev supernöjd. Hurra för det!

* Fick beröm av tandläkaren idag, jag hade tydligen gjort ett bra jobb med tandtrådandet.

* Mannen gjorde vinbladsdolmar i veckan. Mums!

* Månadens glossybox var nice.

* Fick skypa med BBV. Skype är fantastiskt!

Londontips

Så, jag frågade min syster om hon hade några bra Londontips. Jag tänkte att det vore säkra och bra tips eftersom hon ju varit där.

Via

"Åh, jag vet inte. Se Big Ben, åka London Eye, sådant..."
Jag undrade om inte det var dyrt att åka London Eye och hon sa att det kanske kostar 200 kr. Det tycker jag är ganska dyrt så jag undrade om det var värt det.
"DET vet jag inte, jag har inte åkt!"
Nähä, men tack för experttipset.

Jag tror jag ska köpa en guidebok istället. I och för sig är väl det lika dyrt som London Eye.

River Monsters

Alltså, Discovery Channel, är det bara jag som tycker att kanalen blivit jättedålig på senaste tiden? När jag "lärde känna" Discovery visades blandade program och en del intressanta djurdokumentärer. Nu tycker jag mest att kanalen består av testosteronstinna idiotprogram. Typ Macho-Tuffa-Farliga-Jobb, Bygg din egen penisförlängare till monstermotorcykel, Survivor - The super manly edition (med en krokad blondin som den manliga survivorn skyddar och tar hand om på ett ytterst hjältemodigt sätt) Jättestora maskiner för stora män. Ungefär så heter programmen. (Ok, nästan.)

Det finns dock ett program som jag tycker om.

River Monsters alltså. Jag är visserligen sjuuhuuuhuuukt rädd för alla vattenlevande läskigheter, krokodiler och hajar ligger såklart i topp på listan, men det här programmet faller mig ändå i smaken.Det bästa är att programmet oftast gör drama av ingenting. Läskig musik, undervattenssekvenser, ögonvittnesskildringar av monstret och sedan i slutet får man typ veta att det bara var en abborre. Lagom skrämmande. Det här fungerar väldigt bra som ett skräckfilmssubstitut eftersom jag inte klarar av riktiga skräckfilmer.

Ikväll 22.00 på Discovery.

Mums

Hörde programmet Kropp och Själ på P1 här om dagen. De pratade om att äta insekter. Tydligen är det det som är grejen i miljösammanhang, eftersom insekter är mycket mer fördelaktiga att föda upp än t.ex. kor på grund av att de inte producerar lika mycket utsläpp. Bra proteinkälla ska insekterna också vara.

Européer äter ju inte så mycket insekter, men i andra länder är det rätt vanligt. Instinktivt känner man ju lite motvilja mot det här förslaget. Men äta myror kanske är världens käk.

Om jag tänker efter skulle jag dock faktiskt kanske (efter lite övertalning och pepp) kunna tänka mig att äta gräshoppor i alla fall. Men när folk vill äta kackerlackor så säger jag nej. Kackerlackor är inte hygieniska varelser oavsett vad någon försöker påstå. Såg en gång en dokumentär om någon sydamerikansk grotta full med fladdermöss och deras bajs. I den grottan frodades kackerlackor som aldrig förr. Och äta något som kryper runt i bajs känns faktiskt inte helt ok. Gräshoppor verkar lite mer renliga, inbillar jag mig i alla fall.

Här kan man om man vill läsa mer om vad Forskning&Framsteg skriver om insekter som föda. Kanske är det inte så hemskt som jag trodde att ha souz i skafferiet.

Traumatiserad

För några dagar sedan hände något hemskt. Eller, allt är ju relativt. Jag satt förnöjt och jobbade på punkt nr 24 på min lista, den om att klappa katten mer. Då upptäckte jag en liten "utväxt" bakom hennes öra.

Krafts, krafts, vad är det här?
Ihhhhhhhhhhhh, en fästing!!!

En jättestor fästing! Kanske. Jag upplevde den i alla fall som enorm, men jag är ganska oerfaren gällande småkryp eftersom jag försöker hålla mig så långt bort från dem som möjligt, så det kan tänkas att det var en helt normalstor fästing, kanske till och med en liten. I vilket fall var jag ju på något sätt tvungen att avlägsna den från ze katt.

Bensprattlande superextremäckliga fästingar kan dock vara ganska svåra att få bort. I alla fall om man samtidigt gråter av äckel och skräck och absolut inte vågar ta i skiten. Till slut fick min hjälte och livskamrat, även refererad till som mannen, be mig att gå ut ur rummet och sedan opererade han framgångsrikt bort fästingen själv. Och han hade dessutom roligt åt att jag varit så panikslagen när det bara var en sån liten grej. Efter min förklaring av läget hade han minst trott att fästingen istället var en jättelång, parasiterande mask som grävt sig in i Purrets hjärna.

Jag känner mig dock fortfarande lite traumatiserad efter den här händelsen och hoppas innerligt att jag slipper att uppleva att behöva se en fästing någonsin igen, även om det förmodligen är en fåfäng och ouppnåelig önskan.

Att det ska finnas en bild till detta inlägg kan ni glömma! Usch!!!

Fabulösa Fredag

Whoop, whoop. Fredag igen. Redan.

I veckan är jag glad och tacksam över detta:

* Vi har bokat en resa till London i september. Nu tages tips tacksamt emot om vad man absolut inte får missa där.

* Är också glad att jag inte kommer behöva köpa någon kurslitteratur i höst. Jag har redan kollat upp all kurslitteratur jag behöver och mycket av den är tillgänglig helt gratis via nätet, annan går att låna eller kopiera på biblioteket. En stor del av det jag behöver har jag redan kopierat, förutseende som jag är. Hittills har alltså min litteratur endast kostat ca 40 kr i kopieringsavgift.

* Är faktiskt också rätt pepp på att skolan börjar nästa vecka. Det ska ändå bli ganska skönt att börja göra något vettigt igen. Då kanske jag äntligen kan få lite struktur på arabiskan också.

Vackra flickors lott

Läste för ett tag sedan ut den tredje boken i Alexander McCall Smiths serie om Damernas Detektivbyrå, Vackra flickors lott.

Lika mycket som jag gillade de andra böckerna i serien tyckte jag om denna. Det är fascinerande att en man kan skriva om kvinnor på det sättet McCall Smith gör. Ofta tycker jag att det blir så konstigt när män ska försöka beskriva kvinnliga personligheter. Jämför till exempel med Lisbeth Salander eller andra kvinnliga karaktärer skrivna av män. De är ofta lite lesbiska och/eller har väldigt manligt tankesätt som jag inte alls känner igen mig i, alternativt beskrivs de bara som stereotypa mähän och får biroller. I Damernas Detektivbyrå däremot tycker jag att författaren lyckas väl med beskrivningen av kvinnor. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det, men jag gillar det i alla fall mycket.

Den här boken innehåller dessutom en hel del kängor riktade mot patriarkala samhällen och vissa manliga beteenden i allmänhet och då är det ganska förvånande att en man lyckats skriva det. Iofs kanske jag har massa fördomar om män och att de inte kan skriva om kvinnor på ett trovärdigt sätt, men till mitt försvar så läser jag ganska mycket och det här är faktiskt första gången jag verkligen tyckt att en manlig författare lyckats med kvinnogestaltning. Men smaken är ju som baken.

Hur som helst är Vackra flickors lott ytterligare en mysig och läsvärd bok av McCall Smith, en kort bok som tar slut på några timmar och lämnar läsaren (eller åtminstone mig) med ett sug efter att åka till Afrika.