Om misären här hemma

Ja, men varför inte blogga ett riktigt gnäll-inlägg efter den långa bloggfrånvaron? Varför inte?!!

Det råder total misär här hemma, min resväska från att jag åkte upp till systeryster i Skellefteå står fortfarande ouppackad, diskberget tornar upp sig mer och mer och en av mina krukväxter ser döende ut efter misshandel i form av först grav uttorkning och sedan dränkning. Jag bad mannen att vattna och tänkte sedan att han nog ändå kommer att glömma bort det, så jag vattnade själv, vilket resulterade i ovan scenario.

Alltså, det ska sägas, det är inte helt enkelt det här med att vara sjuk när man har barn. Visserligen är det väl inte någonsin speciellt enkelt att vara sjuk, men då detta är första gången vi varit riktigt dåliga efter Ubaidah-babys ankomst så kom det lite som en chock. Och då har vi ju ändå världens snällaste barn som sover på nätterna, för det mesta är världens nöjdaste kille o.s.v. Magsjuka har vi haft, både jag och mannen. Fy! Tack gode Gud har inte baby-baby smittats.

Jag mår inte illa längre, det höll i sig i två dagar, men jag är helt matt och har ingen matlust alls. Inte ens choklad vill jag äta. Fatta seriositeten! Jag trodde mig vara sugen på fiskpinnar och skarpsås när illamåendet hade gått över. Bara det är ju märkligt, eftersom det är en maträtt jag inte ätit sedan skolmatsalens tid (inte ens i jobbet, utan då jag själv gick i skolan). Igår släpade jag mig till affären och handlade fiskpinnar. Vilken besvikelse det blev. Låt mig säga att jag förstår varför jag inte ätit det på så många år...

Lyckades dessutom med konststycket att tappa bort en gurka jag köpt. Har igen aning om var den tagit vägen. Dessutom ville jag på ett väldigt icke-svenskt och utåtagerande sätt skälla ut en av mina medhandlare som helt respektlöst misshandlade det (iofs idiotiska) kösystem Willys har vid sina självbetjäningskassor. Jag höll mig dock och tog istället ut min frustration genom att fräsa åt mannen (i vanlig ordning) (arme krake).

Åh, jag vill bli pigg nu och orka göra något. Inte bara sitta här och få ont i lungorna (?) av att hosta, skratta eller ens andas (sucka) lite för djupt. Jag blir bara hypokondrisk och tänker att jag kommer att få lunginflammation och mitt stackars barn ligger på en filt på golvet och andas in damm och blir helt understimulerad.

Så, slut på gnäll.